NOM

John Ajvide Lindqvist, 2004, 416 s

”Det är vinter 1981 i folkhemsförorten nordväst om Stockholm. Människorna strömmar på och av tunnelbanan, i källarförråden sniffar tonåringar lim och på kinakrogen hänger det gamla vanliga alkisgänget. Allt medan medierna fylls av sensationella rapporter om en rysk u-båt som gått på grund i Karlskrona.

I ett av hyreshusen sitter tolvårige Oskar och läser skräcknoveller. Han drömmer om att bli en hämnare. Att äntligen slippa gå till skolan och förnedras av sina plågoandar.”

Först: omslaget! Om detta vore min debutroman skulle jag vara mycket nöjd med det omslag Ordfront har försett boken med. Det är mycket snyggt och speglar stämningen i boken bra.

Denna bok är mycket ovanlig. En svensk skräckroman. Går det? Han kommer att bli slaktad på de fina kultursidorna, skräck automatsågas i Sverige (men det blev han faktiskt inte). Har Sverige fått en egen Stephen King? Inte riktigt, men nästan.

Ajvide Lindqvist skriver träffsäkert och underhållande, ibland storartat. Han blandar effektivt en gardellsk skildring av en mobbad barndom i förorten med iskalla skräckscener, kunnigt kryddade med detaljer från vampyrmytologin.

Enligt författaren är mycket av det som berättas självupplevt. Det är väl därför jag, som är jämngammal med författaren, känner igen så mycket från den tiden: pingisborden i de med ubåtsdörrar förseglade skyddsrummen, Atari-tv-spelen, ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, Rubiks kub, gympalektioner med diktatoriska lärare från öststaterna

Han lyckas på ett nästan omärkbart sätt väva in en övernaturlig historia i Blackebergsbornas vardagsliv. Här finns ensamma mammor, alkisar, invandrare, mobbare, de mobbade, lärare, busschaffisar, pensionärer, arbetslösa och vampyrer. Utan att det känns onaturligt.

Jag hade höga förväntningar, särskilt med tanke på att det är en debut, och förväntningarna infriades. Han är kanske inte en Stephen King, de våldsammare scenerna påminner ibland mer om Clive Barkers bloddrypande skräck, men ändå något riktigt bra: en ny, mycket intressant, svensk författare i en genre där det inte finns någon annan betydande svensk idag. Rekommenderas starkt.

Ett utdrag ur öppningsscenen:

”Blackeberg.

Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark. ”Ett anständigt liv.” Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer. Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att folk skulle ha någonstans att bo.

Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, utslängda i grönskan.

När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio år. Man skulle kunna tänka sig en pionjäranda. Mayflower; ett okänt land. Ja. Föreställa sig de obebodda husen som väntar på sina människor.

Och där kommer de!

Tågande över Tranebergsbron med solsken och visioner i blick. Året är 1952. Mödrar bär sina små på armen eller kör dem i barnvagn, håller dem i handen. Fäder bär inte på hackor och spadar, utan köksmaskiner och funktionella möbler. Förmodligen sjunger de något. Internationalen, kanske. Eller ”Se vi gå upp till Jerusalem”, beroende på läggning.

Det är stort. Det är nytt. Det är modernt.

Men det var ju inte så.”

När kommer filmen? Jonas Gardell kanske kan regissera.