How Societies Choose to Fail or Survive
Jared Diamond, 2004, 592 s
Jared Diamond, som är professor i geografi vid U.C.L.A, skev förra decenniets kanske bästa fackbok, Guns, Germs and Steel, som han välförtjänt fick Pulitzer-priset för. I den boken lägger han på ett mycket övertygande sätt fram en hypotes som förklarar varför världen idag domineras av de västerländska kulturerna, varför jordbruk, avancerade samhällsbyggen och vetenskap och teknikutveckling har spridits fortare och i högre grad överlevt i västvärlden än i andra delar av världen.
I Collapse (Undergång) försöker han istället förklara raka motsatsen, nämligen varför många civilisationer har gått under genom historien medan andra har klarat sig och vad vi bör dra för lärdomar av detta idag. Som exempel på civilisationer som har gått under ”av egen kraft” tar Diamond upp Påskön, stillahavsöarna Pitcairn-Henderson, Anasazi-folket i dagens USA, Maya-folket och den nordiska Grönlandskolonin.
Var och en av dessa civilisationer får varsitt kapitel som grundligt går igenom de olika folkens historia och hur de grävde sina egna gravar. Redogörelserna slutar ofta tragiskt. T ex den långsamma undergången som utspelar sig när Henderson-invånarna, en ö som inte har några egna träd stora nog att bygga kanoter av, sitter och väntar på nästa kanot från avlägsna grannön Pitcairn; en transport som aldrig kommer eftersom det inte finns någon kvar på Pitcairn. De får vänta till döddagar.
Ett annat exempel är den nordiska Grönlandskolonin. Nordmännen försökte leva sitt liv som man levt det i Norge, bygga och elda med trä trots att det knappt fanns några träd på Grönland, odla säd trots den mycket korta odlingssäsongen och driva fårhjordar på de mycket magra gräsfält som fanns. Eftersom det fanns så få träd byggde de sina hus med torv, massor med torv, något som skyndade på erosionen av Grönlands miljö ännu mer. Deras kontakter med urbefolkningen, inuiterna, eller eskimåerna som de brukade heta, var inte särskilt diplomatiska; de slog oftast ihjäl dem på fläcken.
Därför lärde de sig heller aldrig hur man kunde överleva i denna hårda, kalla miljö. Den kunskap de hade chans att lära sig, att elda med sälspäck, att använda kanoter i stället för skepp, att jaga säl och val och att äta fisk (vilket de otroligt nog vägrade), tog de aldrig till sig eftersom de var stockkonservativa och fullkomligt hängivna sitt traditionella sätt att leva. Det är förvånande att de klarade sig i flera hundra år, men till slut så gick det inte längre. Sakta men säkert koncentrerades befolkningen till de största gårdarna allt eftersom de svagare gårdarna gick under. Till slut, under några decenniers tid, så frös och svalt hela befolkningen sakta ihjäl. Varför? Varför inte äta fisk eller lära av inuiterna? Diamond säger:
The Norse were undone by the same social glue that had enabled them to master Greenland’s difficulties. The values to which people cling most stubbornly under inappropriate conditions are those values that were previously the source of their greatest triumphs over adversity.
[...]
To us in our secular modern society, the predicament in which the Greenlanders found themselves is difficult to fathom. To them, however, concerned with their social survival as much as their biological survival, it was out of the question to invest less in churches, to imitate or intermarry with the Inuit, and thereby to face an eternity in Hell just in order to survive another winter on Earth.
Diamond tar också upp några moderna exempel på samhällen som har kollapsat eller är nära att kollapsa, t ex Rwanda och Haiti. Länder som ännu inte är nära, men som ligger i riskzonen i en avlägsnare framtid är Australien, som har häpnadsväckande stora miljöproblem kopplade till deras brittiska rötter, och Kina, som med nuvarande tillväxttakt, befolkningsmängd och traditioner så småningom kommer att hamna i en ohållbar situation.
För att visa på att det inte nödvändigtvis måste gå illa för forna civilisationer med problem beskrivs också ett par samhällen som lyckades undvika en hotande undergång, bl a hur Japans kejsare lyckades förhindra en avskogning (deforestation) av Japan med hjälp av hårda begränsningslagar som förmodligen endast kunde ha utförts i en stenhård diktatur. Avskogning är förresten det problem som är gemensamt för nästan alla de civilisationer som självförvållat har gått under. Hugg inte ner det sista trädet!
Det finns många orsaker till att en civilisation inte i tid tar itu med sina problem. Man misslyckas med att förutse katastrofen, eller ser den inte när den väl har inletts. Man vet inte hur man ska motverka den, man förmår inte att göra något åt den även om man ser den, eller, vanligare än vad man skulle vilja tro, man vägrar göra något trots att man ser problemen och har förmågan att göra något åt dem. Det är inte för inte som man kommer att tänka på Barbara Tuchmans March of Folly, en bok som också citeras flitigt av Diamond.
Diamonds slutsatser, när han extrapolerar från lokal till global nivå, är att ett långsiktigt miljötänkande och viljan att göra upp med ingrodda traditioner, our way of life, är avgörande för om hela världen ska ställas inför en potentiell undergångssituation eller inte.
Collapse är en mycket intressant bok, och kanske viktig, men den är inte lika underhållande och övertygande som Guns, Germs and Steel. Ingenting beskrivs som svart eller vitt, Diamond är hela tiden nyanserad, vilket naturligtvis gör boken bättre, men det gör också boken längre. Under läsningen av de nästan sexhundra tätskrivna sidorna kändes det ibland lite trögt; det blev lite för många exempel, lite för mycket detaljer, kanske även lite för många nyanser. Det här kan faktiskt vara ett av de sällsynta tillfällen då en förkortad utgåva av en bok skulle sprida bokens idéer till en större publik.
