NOM

John Ajvide Lindqvist, 2005, 333 s

Det här är John Ajvide Lindqvists andra bok och mig veterligen den första svenska zombie-romanen. Hans första bok, Låt den rätte komma in, rönte stor och välförtjänt uppståndelse i fjol, inte bara för att det var en mycket välskriven debut, det var också den första svenska vampyrromanen sen Viktor Rydbergs Vampyren, även det en debut.

Den här gången handlar det alltså om odöda, zombies, eller ”omlevande” som de kommer att kallas i officiella sammanhang. Ett paranormalt elektriskt fenomen drar in över Stockholmstrakten och alla som avlidit de senaste veckorna väcks upp från de döda, vare sig de ligger på bårhuset eller redan är begravda; samhället reagerar med förundran, rädsla och kaos, ibland med förnekan.

Och det är just samhällets, och några individers, reaktioner på de uppvaknade omlevande som är det centrala temat i boken. Vi får följa en ståuppkomikers förlust av sin fru och hans reaktioner på hennes återuppståndelse, en morfars överraskande tillfälle att få spendera mer tid med sitt förolyckade barnbarn och hur hela samhället, regering, press och myndigheter hanterar den oförklarliga företeelsen.

Här hasar de odöda inte stapplande omkring med utsträckta armar och stönar ”Brääjn… Fresh bräääjn…” som brukligt är. Nej, de sitter mest och stirrar apatiskt framför sig. Börjar de överhuvudtaget röra sig så är det hemåt de raglar. De omlevande utgör alltså ingen större fara för de levande. Detta är ett nytt och ganska udda sätt att närma sig zombie-genren och Ajvide Lindqvist lyckas mycket bra med sitt uppsåt. Forskare frammanar hypoteser som försöker förklara hur det omöjliga kan ha skett, i debattsoffor firar snällismen nya segertåg med en ny grupp ”svaga” som ska integreras i samhället och regeringen får flodvågskatastrofkritik av oppositionen för att inte ha haft någon handlingsplan för hanteringen av odöda. (Ett liknande scenario utvecklas till fullo i Dawn of the Living-Impaired av Christine Morgan i zombie-novellsamlingen All Flesh Must Be Eaten)

Detta nya grepp för dock med sig en del problem. Liksom hans debutroman så kallas denna bok för ”skräckroman”, men förutom en eller två ruggiga incidenter i slutet av berättelsen, så blir det inte särskilt mycket av den varan den här gången. Visst förekommer det en hel del kval och ångest, men inte mycket som skrämmer. Detta är en uppenbar brist i en skräckroman.

Stilmässigt är boken lik den förra, det vill säga ett personligt och realistiskt, ibland fantasirikt, och flytande språk. Miljöer och personer tycker jag var mer inlevelsefullt återgivna i Låt den rätte komma in, kanske för att kulisserna i den boken var självupplevda (vilket de naturligtvis även kan vara denna gång, jag vet inte).

En jämförelse med skräckmästaren Stephen King är oundviklig, inte bara på grund av temat, utan även för att berättarteknik och upplägg påminner väldigt mycket om King; ibland får man faktiskt känslan av att läsa en översatt King-roman (en komplimang, King är en underskattad författare). Om man ska jämföra med någon av Kings böcker så ligger Pet Sematary (Jurtjyrkogården) egentligen närmast, med zombiebarn och allt. Men, jag tycker att The Stand (Pestens tid) är en mer relevant jämförelse. Där är det visserligen inte odöda som utgör faran eller förändringen, utan pesten, men vi får på ett liknande sätt följa en mängd individers resor, öden och möten genom ett av katastrofen förvandlat samhälle.

Hanteringen av odöda når inte riktigt upp till Låt den rätte komma in. Förutom bristen på rysningar känns boken lite rumphuggen. Det verkar som om författaren inte riktigt visste vilken väg historien skulle ta efter det att de inledande reaktionerna på återuppståndelsen var avklarade och helt enkelt beslöt sig för att sätta stopp. Detta efter att ha berättat en historia som jag ser endast som en inledning till något mer. Det kan vara jämförelsen med den större och mer episka The Stand som spökar i mitt huvud, men jag tror att det finns en stor potential för en uppföljare till denna bok; John Ajvide Lindqvist har förmodligen mycket mer att berätta om de odöda.