Paul Berman, 2003 (2nd ed. 2004), 220 s (2nd ed. 241 s)
Paul Berman är författare och en av USA:s främsta intellektuella liberaler på vänsterkanten. Det är bland annat detta faktum, hans politiska sympatier, som gör denna bok så märkvärdig; den är nämligen en hård attack mot naiva tyckare på vänsterkanten och deras ideologiskt motiverade ursäktande av totalitarism och terrorism så länge den bara är muslimsk.
Berman inleder med en överblick av de stora totalitära regimerna som trasat sönder 1900-talet: Hitler, Mussolini, Franco, Lenin, Stalin och Mao. Kommunism, nazism eller fascism gör ingen skillnad; de är alla totalitära och tyranniska. Han fortsätter att redogöra för de två stora totalitära ideologierna inom islam: den första är Saddam Husseins pan-arabiska och socialistiska baathism, vars mål är att upprätta ett världsomspännande imperium, det Arabiska Imperiet. Den andra ideologin är islamismen (som inte ska förväxlas med den bredare termen islam).
Islamismens grunder författades av Sayyid Qutb (1906–1966) i hans encyklopediska kommentarer till koranen, Fi zilal al-Qur’an (In the Shade of the Quran), ett verk som fyller över 30 volymer. Qutb var en mycket lärd man, utbildad bland annat i USA, som trots sina extrema åsikter var en respekterad teolog runt om i världen. Han hamnade så småningom i Egypten där han kom på kant med Nasser och fängslades. Han skrev sitt magnum opus i fängelset och blev slutligen avrättad genom hängning 1966. Genom det Muslimska Brödraskapet spreds (och förvrängdes) Qutbs läror i form av islamism över hela mellanöstern. En detalj värd att vidarebefordra: Sayyids bror, Muhammed Qutb, värvades till Saudiarabien där han bland annat undervisade Osama bin Laden i islamism.
Islamismens mål är att återupprätta kalifatet som det såg ut under 600-talet. Eftersom det bara finns en gud, och ingenting annat, kan ingen sekulär auktoritet ha inflytande över någon samhällssfär; allt måste underkastas religionen. Ergo: Allah, präster och sharia-lagar är de enda tänkbara auktoriteterna enligt islamismen. Alla som säger emot är otrogna och måste dödas, jihad. Eftersom liberalismen i stort sett representerar raka motsatsen till islamism, hatas liberalismen måttlöst. Islamismen innehåller dessutom, liksom övriga totalitära ideologier, en stark dödskult. Det är ingen slump att Iran-Irak-kriget — en kamp mellan dessa totalitära filosofier, Saddam mot Khomeini, är ett av de blodigaste krigen sedan andra världskriget.
Efter att ha beskrivit massakrer och folkmord begångna i islamismens namn, bl a i Egypten, Algeriet, Iran, Irak och Sudan, frågar sig Berman:
In these ways the Muslim totalitarianism of the 1980 and ’90s turned out to have been fully as horrible as the fascism and Stalinism of Europe – fully as murderous, as destructive of societies and moralities, as devastating to civilization. The victims numbered in the multiple millions. And yet – how do we explain this? – Muslim totalitarianism, both Islamist and Baathi, somehow remained invisible, relatively speaking, to the Western countries.
Varför ursäktas eller talas det tyst om dessa massmord idag, på samma sätt som man blundade för kommunismens brott när de begicks?
Everyone remembers the several arguments that, once upon a time, used to convince liberal-minded people of the virtue and progressive nature of Stalin and the Communist movement, even in its worst days. The claim that Stalin was deliberately starving to death millions of Ukrainian farmers, or that Stalin had reintroduces slave labor, or that Stalin was whimsically liquidating his followers and comrades – those claims seemed so extraordinary, so unlikely, so impossibly at odds with the known goals and civilized ideals of the Marxist movement. It was much easier to suppose that, as Communists argued, Stalin had been slandered by bourgeois propagandists, by right-wing manipulators, and by Trotskyite wreckers. Everyone remembers how those same arguments in communism’s defense were updated and reapplied to other circumstances in later decades – to China during the heyday of Mao Zedong, and to Cambodia during the time of Pol Pot, and to other places and despots.
Bland dagens intellektuella exemplifierar Berman med de, enligt honom, naiva apologeterna Noam Chomsky, berömd lingvist och omstridd politisk tyckare, och José Saramago, författare och nobelpristagare; han näpsar dem efter noter och bådas ursäktande och berättigande argument sågas grundligt. Han tar också upp den socialistiska antikrigsrörelsen i Frankrike som före andra världskriget vägrade tro att nazisterna verkligen var så ondskefulla som de framställdes. Några rötägg kunde vara förblindade fanatiker, men inte tiotusentals eller t o m miljoner tyskar; det var helt enkelt inte möjligt, inte rationellt. Dessutom, allt det där hände ju för så länge sedan. ”Long ago, you say? Not so long ago.” Berman drar flera paralleller till dagens ursäktande av islamismen; vilka illdåd dess anhängare än tar sig till så kommer det ett ”men”. De är några hundra galningar i al-Quaida, men inte en internationell massrörelse, det går inte att tro, det är inte rationellt.
Hela boken är egentligen en lång essä, ett mästarprov i konsten att skriva essäer. Berman har ett strålande dynamiskt språk och argumenterar mycket skickligt med en sällsynt klarhet, här finns ingen fradgaspottande polemik, bara lugnt och sakligt resonerande. Jag håller inte med om alla hans slutsatser (boken skrevs hösten 2002, före det senaste Irak-kriget, men i ett nytt förord i andra utgåvan tassar han runt frågan om krigets legitimitet), men det är svårt att argumentera emot hans huvudtes, att islamismen har tagit över efter nazismen och den tynande kommunismen, och för totalitarismen vidare genom historien. Att Berman är den han är gör naturligtvis boken än slagkraftigare; samma bok från en konservativ amerikan hade lättare viftats bort.
Det är intressant att notera att Berman kommer fram till en annan slutsats än den som levereras i Imperial Hubris. Bermans tes är att det faktiskt räcker med att USA och västvärlden står för värden som liberalism, frihet och demokrati för att bli hatade, medan det i Imperial Hubris hävdas att detta inte räcker, man måste också se till handlingarna, alltså hur främst USA agerar på den internationella scenen. Kanske finns här ingen motsättning, agerandet förstärker förmodligen ett redan befintligt hat.
1900-talet har av historikern Eric Hobsbawm kallats ”det korta århundradet”, från första världskrigets utbrott 1914 till Berlinmurens fall 1989, den totalitära tidsåldern. Enligt Berman blir det ett mycket längre århundrade, totalitarismen är inte död. Islamismen har tagit över fanan och håller den högt.
För den som vill se västvärldens demokratiska system som utgångspunkten för allt gott utgör Bermans projekt inget som helst problem, för den som kräver ett nyanserat och självkritiskt synsätt blir det svårt att godta en självgod hyllning av den egna kulturen. Det finns förvisso ett totalitärt drag inom islamismen men man behöver inte gå speciellt långt för att finna samma ideologiska tongångar inom den nuvarande Bush-administrationen.
Det är intressant att notera att Berman kommer fram till en annan slutsats än den som levereras i Imperial Hubris. Bermans tes är att det faktiskt räcker med att USA och västvärlden står för värden som liberalism, frihet och demokrati för att bli hatade (av den muslimska världen, min anm), medan det i Imperial Hubris hävdas att detta inte räcker, man måste också se till handlingarna, alltså hur främst USA agerar på den internationella scenen. Kanske finns här ingen motsättning, agerandet förstärker förmodligen ett redan befintligt hat.
Kan värderingarna frikopplas från handlingarna? Jag tycker inte det är svårt att se att oförsonligheten mellan höger och vänster i frågan om kriget i Irak och terrorismen handlar just om dessa två parametrar. Där högern betonar nyttan av värdesystemets förträfflighet så ser vänstern mer till handlingarna. För stora delar av vänstern är dessutom värderingarna icke önskvärda vilket gör motståndet starkare. Detsamma gäller uppenbarligen i stora delar av den muslimska världen. Jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra, tvärtom menar jag att man måste väga in båda parametrarna men ytterst är det en klassisk moralfråga. En intressant fråga är också vem som står för värderingarna och vem som utför handlingarna. Om man kan säga att USA och västvärlden står för vissa värderingar rent generellt så är det inte säkert att USAs administration står för liberalism, frihet och demokrati. Det kan verka som ett barockt uttalande, men om man läser de policydokument som författats av Dick Cheney, Colin Powell och Paul Wolfowitz sedan 1990 så framstår bilden av ett USA som kräver global dominans genom en överväldigande militärmakt. ”I want to be the bully on the block”, sade Colin Powell inför the House Armed Services Committee 1992. Liberalt, demokratiskt och frihetssträvande? Inte enligt mitt sätt att se det.
Publicerar också denna kommentar på min egen blog
Som svar på ditt påstående att Bermans bok är en ”självgod hyllning till den egna kulturen” kan jag bara säga: läs boken. Berman är en mycket hård kritiker av Bush och hans crony-administration (jag tycker själv att Bush är den sämsta presidenten i modern tid, möjligtvis med undantag av Nixon). Hela poängen med hans bok är just att man måste kunna ta avstånd från den totalitära islamismen utan att alltid kvalificera sitt uttalande med ett ”men”. Ditt eget ”Det finns förvisso ett totalitärt drag inom islamismen men…” utgör ett lysande exempel på vad Berman ser som det stora problemet med den liberala (dvs vänster i USA) debatten idag. Vänsterintellektuella (och liberala tyckare) upprepar klassiska och farliga misstag när de idag återigen börjar urskulda massakrer och folkmord med sina ”men”.
Vad det gäller värderingarna: är det frihet eller demokrati som är ”icke önskvärda” för vänstern? Jag kan meddela att en positiv syn på dessa värderingar idag är ganska okontroversiell för de flesta andra, utom just islamisterna. Jag tycker inte heller att Bush-administrationen är de bästa missionärer för dessa värderingar, tvärtom är de ibland pinsamt opassande representanter, men allt är relativt (jo), och t o m Bush-administrationen är att föredra framför islamisternas hat mot liberalismens idéer. Och ja, de hatar verkligen själva idéerna, läs deras böcker, lyssna på deras monologer, men jag förnekar inte att de eggas på i ännu större grad av USA:s klumpiga agerande.
Magnus…
jag skall läsa boken naturligtvis. Mina kommentarer baseras enbart på din recension. Ett ”men” eller för den delen ett ”och” är viktiga delar av den demokratiska processen. Med likriktning följer bara skendemokrati. Utan ”men” och ”och” ökar risken för totalitära system. Bör man ta avstånd från det Islamistiska våldet? Självklart! Bör man göra det på ett tydligare sätt? Absolut. Jag har sagt det förut.
De icke önskvärda värderingarna handlar om Bush-administrationens vilja till militär dominans, unilateralism, den kristna fundamentalismen etc, som jag anser kommer ur en djupt odemokratisk tradition, inte demokratin i sig.
—
Vad det gäller värderingarna: är det frihet eller demokrati som är ”icke önskvärda” för vänstern? Jag kan meddela att en positiv syn på dessa värderingar idag är ganska okontroversiell för de flesta andra, utom just islamisterna. Där förenklar du grovt. Liberaler älskar att använda ordet frihet som ett slagträ i debatten om statens makt. Vad säger det om vad som är frihet för en Islamist? Vad säger det om vad som är frihet för mig? Demokrati är ett mer specifikt begrepp och ja, där har du nog delvis rätt. Den muslimska världen har helt klart inte haft samma tradition av demokrati som vi i väst. Extremister av alla de sorter, inte bara islamister utan även nazister, sionister eller stalinister tror sällan på demokratin som styresskick.
Tack Magnus. Ja, verkligen mycket intressant kille denna Berman även om jag långt ifrån håller med honom om allt han säger. Är för konservativ för det ;)