G.M. Ford, 2002, 384 s
Frank Corso är en journalist med ett mörkt förflutet: han har jobbat på New York Times men fått lämna tidningen efter en skandal. Tidningen blir stämd när Corso publicerar ett grävande reportage, och förlorar; Corso får skulden; Corso flyttar till Seattle för att odla sin trädgård i form av att skriva tidningskolumner ombord på sin båt.
För ett par år sedan härjade en seriemördare i Seattle. Efter närapå ett dussin offer undkommer dock en vagt efterbliven kvinna och pekar ut den djupt osympatiske Walter Himes. Denne döms till döden och fängslas i väntan på att domen ska verkställas. När boken börjar ska Himes avrättas inom en vecka, och kvinnan som identifierade honom dyker upp på Corsos tidning och säger att hon ljög: det var inte Himes. Men hon vill bara prata med Corso.
Därmed upplagt för kamp med klockan, en kamp vars detaljer lämnas till er, framtida läsare.
G.M. Ford har skrivit ett halvdussin deckare innan detta, och arbetar också som skrivlärare. Det märks i boken: där saknas kanske inspirationen (Corso liknar tydligen Steven Seagal till den grad att han jämförs med denne av en annan karaktär; såväl handling som detaljer känns välbekanta utan att vara helt förutsägbara), men hantverket är det inget fel på. Handlingen rullar raskt framåt utan att bli löjligt
frenetisk; den trötta ärkeklyschan med seriemördaren fungerar trots allt, kanske tack vare att ämnets inneboende melodramatik hålls på låg värme; de kringelikrokar som man stöter på är överraskande och personerna är intelligenta nog att inte missa uppenbara lösningar på sina problem; bifigurerna är intressanta och levande; de flesta personer är vältecknade; bilden av det journalistiska arbetet är glittrigt men har solid bas. Möjligen kan man anmärka på att närapå alla bifigurer (utom en) har sin viktiga syssla att slutföra innan historien är över, vilket gör det hela till ett aningen för nätt paket med rosett på.
Man kan utan att ångra sig tillbringa en kväll med denna bok istället för att se motsvarande historier på TV, eller ta den som dessert efter att ha tuggat på något mer svårsmält i bokväg. Och, om än att detta mitt omdöme är svalt, så var boken behaglig nog för att jag strax efter att jag avslutade Fury började läsa uppföljaren, Black River.
– T. Lindgren
