Cory Doctorow, 2004, 223 s
Cory Doctorow är journalist och författare, men också en känd förkämpe för fria digitala rättigheter på nätet och mannen bakom en av de populäraste bloggarna, Boing Boing. Han har jobbat för Electronic Frontier Foundation där han bland annat argumenterat emot en allt för hetsig piratjakt och de nya despotiska DRM-system (Digital Rights Management) som är på gång. Han är därför som fisken i vattnet när han skriver denna bok; just dessa ämnen ingår i bokens ingredienser.
Eastern Standard Tribe handlar om Art, en interface designer som precis ska göra sitt livs deal när allt går åt pipan. I bokens inledningsscen står Art uppflugen på taket till ett sinnessjukhus i valet och kvalet om han ska köra in en blyertspenna i hjärnan eller inte. Hur han har hamnat i detta dilemma är vad som berättas i boken.
Nästan all kommunikation i boken sker online, via mail, chat eller telefon, och spänner ofta över flera kontinenter. Peer-to-peer och wireless är som salt och vatten, självklara inslag i vardagen. Doctorow är verkligen på hemmaplan här och bilden av vardagen, som den skulle kunna te sig i en nära framtid, känns äkta och realistisk och — till skillnad från den förra bok jag läste — så behövs inga ansträngda eller långrandiga förklaringar för att vi ska känna oss hemma. Den ”stam” som finns i bokens titel kommer från det faktum att trots att modern teknik har gjort oss mindre beroende av geografi, så är vi fortfarande bundna av tiden. Om vi vill kommunicera med vakna människor så får vi hålla oss till samma tidzon som de vi (på distans) umgås med. Världen delas alltså upp i tidszonsstammar, varav Eastern Standard Tribe är en, allt enligt Doctorow.
Boken är syrligt modern och har stil, Doctorow behärskar idiomet ”cyber-hip” till fullo. Ibland är den komisk, men handlingen är inte mycket att hurra för, den engagerar inte och är tydligt underordnad stilen. De djupare frågor boken försöker ta tag i — ”Would you rather be smart or happy?” — slingrar sig undan och lämnar boken andefattig. Det hela blir till mer yta än substans och känns i slutändan mer som en stilövning än som en roman, tyvärr.
