NOM

Stephen King, 2005, 400 s

Stephen King har haft en formsvacka i ett decennium, eller kanske är det två decennier nu? Hans storhetstid började i mitten av sjuttiotalet med böcker som Carrie, The Shining, The Dead Zone och postapokalypseposet The Stand. Kvalitén började sakta dala i slutet av åttiotalet och de sista riktigt läsvärda böckerna var It (mest för barndomsskildringarna, inte så mycket för monster i kloakerna) och, i mitt tycke hans bästa bok, Misery från 1987. Men i och med kalkonen The Tommyknockers var svackan både djup och tydlig. Jag har sporadiskt läst någon bok var tredje år eller så för att se om han återhämtat sig, men har hittills blivit besviken. Undantaget har varit hans noveller som på senare år stått huvudet högre än hans romaner, som t.ex. i Everything’s Eventual från 2002.

När jag hörde ryktas att Cell faktiskt utgjorde en uppryckning var det dags för ännu ett stickprov. Handlingen i Cell är i stort sett efter-katastrofen-vandringen från The Stand kryddad med zombiehorder från b-rullar som Dawn of the Dead. Alla som talar i sin mobiltelefon drabbas en vacker dag av The Pulse, ett slags datavirus för hjärnan, och förvandlas ögonblickligen till extremt våldsamma zombies. Denna sanslösa pöbel slår ihjäl allt och alla den möter; endast de som inte använder mobiltelefon klarar sig – om de lyckas fly undan den globala massakern. Det börjar alltså inte bra: för att kunna tro på Kings återkomst är man nästan tvungen att bortse från denna minst sagt löjeväckande handling.

Men även om jag lyckas förtränga att premissen för hela historien är mobiltelefonzombies så kan jag inte tycka att boken är bra. Precis som i The Stand börjar en sakta växande grupp människor vandra mot ett diffust mål någonstans i vildmarken; precis som i The Stand organiseras ondskan på ett dunkelt och övernaturligt sätt av en Randall Flag-liknande figur; precis som i The Stand… jag skulle kunna fortsätta länge till. King har skrivit detta förut, redan 1978. Cell är helt enkelt en slarvig och trött omskrivning av The Stand, men utan intressanta karaktärer, utan Kings förr så träffsäkra dialog och utan den episka ”storlek” som överlevarnas berättelse hade 1978.

Stephen King är fortfarande ur form: Cell är inte en uppryckning och känns helt onödig.