NOM

I vintras läste jag en radda SF-böcker. Tyvärr visade sig alla tre vara riktigt torra och oengagerande.

Halting State

Charles Stross, 2007, 368 s

Charles Stross igen. Jag har blivit besviken på flera av hans senaste böcker, men återvänder trots allt som en fluga till lågan; han är en ovanligt produktiv idéfontän och det är hans extrapolerande fantasi som lockar. Tyvärr lyckas han sällan lika väl med själva handlingen i sina böcker och Halting State är därför en ganska typisk Stross-bok. Denna gång är ämnet massiva online-spel och Stross har som vanligt gjort sin läxa: terminologi och nisch-fenomen känns äkta för den som tillbringat (alltför) mycket tid i dessa spel. Som vanligt finns här ett antal intressanta idéer, men intrigen känns krystad och förvirrad samtidigt som jag egentligen aldrig bryr mig om hur det går för bokens karaktärer. Motivationen minskar och de sista hundra sidorna är mödosamma att ta sig igenom. En mycket typisk Stross alltså, tyvärr.

Spook Country

William Gibson, 2007, 384 s

William Gibson skriver mycket bättre än Stross, men det räcker tyvärr inte denna gång. Spook Country är en fortsättning på Gibsons tidigare bok Pattern Recognition och är snarlik när det gäller miljö, handling och karaktärer, bara mycket tråkigare. Det är synd, för Gibson är en av SF-genrens bästa stilister och är ofta ett nöje att läsa enbart för prosans skull. Dock inte denna gång. Tre parallella historier sätts igång och de ska uppenbarligen flätas samman mot slutet, men det känns som om Gibson helt enkelt tappade sugen. Inspirationen saknas och allt faller platt till marken. Läs Pattern Recognition i stället, det är en betydligt bättre bok.

Execution Channel

Ken MacLeod, 2007, 288 s

Detta är den första av Ken MacLeods böcker jag har vågat mig på, och tyvärr, förmodligen även den sista. Handlingen inleds lovande: ett kärnvapen används vid ett attentat i Skottland och en komplicerad intrig fokuserad på konspirationsteorier och organiserad disinformation, särskilt via bloggosfären, sätts i rullning. Tyvärr är MacLeods karaktärer dödligt träiga; de raderar effektivt ut det eventuella läsnöje intrigens idéer kunnat bjuda på. Tyvärr trasslar även intrigen så småningom in sig i ett ogenomträngligt grått nystan och jag får verkligen kämpa för att orka till slutet. Pust.

Ska jag ge upp hoppet när det gäller SF, eller har jag bara haft en ovanlig räcka med otur?